Ms Rockabilly

Första jakt veckan vi jagade så blev vi (jag, ulf och Eric) iväg skickade på pass som var långt att gå till och så var det även väldigt brant att gå...men jag tänkte: jaja de här är inte så svårt. Vi började gå och vi höll takten med Uffe men helt plötsligt började det gå väldigt mycket uppför och det var lite brant. Jag blev fört väldigt trött men jag tänkte att jag ska fan inte ge upp jag ska också vara stark som en oxe, så jag försökte tåga på där efter min bror och ja de gick ju...ända tills! Ja ända tills där det började jämna ut sig så lyfte jag blicken och fick se ännu en till lång uppförsbacke...aaaah tänkte jag och ja de var bara att fortsätta gå och det slutade med att Uffe låg en bit framför oss och jag verkligen tog myrsteg, jag var helt slut och det var lite roligt för när Uffe vände sig om och tittade på oss hade han en sån där blicks som bara frågade: Håller ni på dör, ni flåsar som elefanter. Haha det är lätt att skratta lite åt det just nu men när vi kom fram på pass var jag så svettig så jag fick lov att byta underkläder...puuuh vi var framme och jag ville nästa slänga mig på backen och kyssa marken. Men jag var stolt att vi klarade det så bra och så tågade Uffe iväg till sitt pass. Men det jag vill komma till är att jag kan inte förstå så stark han och dessutom min far...alltså dela med er lite brukar jag tänka. Jag vill också kunna gå och gå och gå och gå, som en duracell kanin kanske? Så ser jag på Uffe och pappa dom bara går och går och går.

Men iaf eftersom Uffe gick på så bra och inte verkade så trött uppför backen där så fick jag sån inspiration att jag ska också en dag orka! Så därför har jag börjat träna på allvar och dom dagar jag tänker att nej jag orkar inte idag, jaa då tänker jag på min bror och den där dagen med backen. Då blir det som en känga i röven, jag sparkar ut mig själv på en jogging runda och avslutar med styrke träning och stretching.

Så jag tack storebror föt att jag fick mig en ordentlig omgång den där dagen och insåg hur dåligt tränad jag är och tack för inspirationen till att börja träna :) En dag kanske jag blir lika bra som  dig och pappa på att vandra i skogen :)

De som inspirerar mig absolut mest här i livet är faktiskt HELA min familj, Uffe och pappa som jag nämnt i inlägget men mamma och min syster också för all den styrka ni har inom er, ni är verkligen två starka perso er. Jag ser upp till er alla, jag älskar att vara minst i familjen även fast det är så tråkigt och jag gnäller ibland...men det finns en charm i allt!

//A