Ms Rockabilly

Och jag börjar liksom fundera som jag alltid gör när jag är lite ensam så här. Just nu funderar jag över låtar och dess texter, betydelser och varför? Gör man låtar bara för att få sälja sin musik och sen betyder den inget? True colours känns inte som en sådan låt, den sätter sig djupt inom en. På tal om det här nu så kan vi ta t ex Den svenska björnstammens nya låt: Svalkar vinden. I refrängen så sjunger dom : Svalkar vinden, värmer solen, ser du något bakom molnen, känner du lyckan genom sorgen jag har inget mer än mina tankar...tror jag iaf men åter till det jag tänkte på: "Ser du lyckan genom sorgen" Gör vi de? Gör vi verkligen det har jag ställt mig frågan...Ser vi lyckan genom sorgen? Mitt eget svar är att det är inte ofta jag själv gjort de...Farfar som nyligen lämnade oss, den sorgen var så JÄVLA (ursäkta att jag svär) tung, usch! Då kände jag verkligen den där tunga sorgen, men samtidigt kände jag en gnutta lättnad. Lättnad över att nu slapp han sitta på ålderdomshemmet, inte för att det är något fel på ett ålderdomshem men han var ju inte han längre...det är hemskt vad en sjukdom kan göra med en människa. Han som jobbade i skogen, jobbade en gång i tiden med att spränga berg, han var inte någon som passade in på ett sådant hem känner jag. Men iaf då såg jag inte lyckan genom sorgen, det fanns ingen lycka i det...eller? Eller är det bara så att man inte ser den, är vi blinda för den. Blinda av saknad och sörjande. Begravningen var det jobbigaste jag varit med om, alla bagravningar jag varit på har varit hemska på sina egna sätt. Mormor, morfar och mammas faster. Men Farfars den tog hårt. En helt vanlig dag, jag hade precis gått på mitt kvällspass på jobbet, pappa ringer och jag kände verkligen inombords att jag lär svara nu (Brukar aldrig ta upp mobilen på jobbet och svara annars), just då kände jag verkligen att jag måste svara. Hej...farfar mår inte så bra, det är nog på slutet nu. Bara så att du vet. Glömmer aldrig pappas tunga ord. Jaha, öhhh "svälj" då vet jag, vi hörs. Och jag glömmer inte heller min egna. Jag försökte verkligen fortsätta jobba då, men jag kunde inte sluta tänka och tillslut satt jag bak på lagret bland varorna, pratandes i mobilen med mamma. "Det är så jävla orättvist!" Jag gick hem efter en timme...En timme senare kom nästa samtal...Då var allt klart och den där tomheten kom tillbaka till mig som jag kännt så många gånger förr. Ännu en plats i bröstet som slets lös, ännu något som togs ifrån oss.

Usch där är nästan så en tår rinner nedför min kind just nu. När vi skulle ta ett sista farväl och lägga våra rosor på kistan, jag hade inte fällt en tår innan detta, jag tyckte liksom att det var nog med tårar, vi ska tänka på de lyckliga stunderna vi fick med honom. Men när pappa gick fram, la rosen på kistan och lät sin hand vila mot kistan en stund kunde jag inte längre. Tårarna rann nedför mina kinder. Jag gick fram lade rosen på kistan, neg och sen gick jag vidare. Det var tungt.

Nej man ser inte lyckan genom sorgen. Nu slutar jag skriva innan jag gråter, det kanske inte var det roligaste inlägget, förlåt.

//Anna